Aeternus

Med risk för att vara den töntigaste personen på jordklotet, as usual. Så ska jag skriva ett sånt där "såhär mår jag" inlägg. Haha. Nä jag satt bara här och funderade och fick en sån där kick och ville göra så mycket. Jag vill så mycket, många undrar varför jag är sjukskriven, jag mår ju fint.
Ibland får jag såna där små energikickar inifrån som vill dra in mig på ett folkhögskoleprogram, jag skulle nog läsa någonting inom författar eller poesikreativitet. Annars skulle jag gärna vilja läsa en allmän utbildning och bara läsa in matte b och engelska b.
Ibland får jag för mig att jag vill jobba, och att jag orkar det. "Den här gången klarar jag det". Ett café eller tehörnan, jag har funderat på glitter vissa gånger. Det känns som om det är min grej. Jag skulle kunna jobba på donken vissa kvällar när jag får de där kickarna. Eftersom min blogg är så pass anonym som den är så känner jag att jag kan skriva det här utan att behöva göra "åh-nej-hon-vet-hur-jag-mår"-face när jag träffar mina vänner sen. Det är ju typ bara Jocke som läser. Och ja, hej älskling!

Jag vet faktiskt inte hur det började. Jag har alltid vart sådär utåt. Folk beskriver mig som en "person som alltid är glad", och jag är det också, det har jag vart hela mitt liv. När jag var elva år hade jag mitt första psykologsamtal, sen dess har jag suttit fast i det. Med risk för att få en psyk-stämpel.. jag känner mig inte "sjuk". Och dom ser mig inte som "sjuk". Jag är bara en tjej som hamnat lite snett och som inte orkar alla gånger.
Jag höll det på en rätt bra nivå tills 2:a året på det där gymnasiet, eller det började väl på det första året, när en av mina bästa vänner dog ifrån mig. Jag bestämde mig för att inte riktigt "reagera". Utan fortsatte på som vanligt, var i skolan dagen efter osv.

En vecka på andra året var sjukt jobbig, jag hade haft praktik i några veckor, och var tillbaka i skolan. Jag minns att två av mina lärare var på mig extra mycket (kändes det som) och sen kom en tredje lärare och skällde ut mig inför hela klassen. Haha, jag gick bara ut. Tog en buss hem, gick in på mitt rum. Sen stannade jag där i 6 månader. Alltså, jag gick på toa, jag gick ut i köket och hämtade mat, jag lurade mamma och sa att jag skulle till skolan och satt och väntade ute tills hon åkt till jobbet, då gick jag hem igen. Jag träffade inga vänner, jag pratade aldrig i telefon. Det kändes som om hela livet rasat ihop.
Sen tog jag mig samman då, bättre sent än aldrig haha.

Många ser mig som den där tjejen man alltid kan vänta sig är glad, men jag har en rad med skitsaker bakom mig som hänt. Om man umgås med mig längre stunder så märker man efter ett tag att jag inte är lika fokuserad och glad som i början. Det är för att min glada sida, anstränger jag för att få fram. Tillslut blir jag trött, hjärnan blir trött, och sen så.. orkar jag inte.

Nu ska jag inte bara klaga, det gör jag inte. Jag mår riktigt bra nu faktiskt. Jag har min älskling, jag har en lägenhet, vänner. Men när jag är ensam vissa kvällar blir det tungt ^^ som nu. Och speciellt eftersom jag vill göra så mycket, men inte orkar. Jag skulle vilja ha ett heltidsjobb precis som du, jag vill läsa till läkare kanske, men jag vet också att det är något jag inte klarar av. Inte just nu, kanske i framtiden.

Men tålamod har jag lite av.


Låt inte det förflutna bli din framtid
I'm a fighter :)